jag är så himla förvirrad, du struntar i mig, du kollar på mig, du pratar med mig men ändå vill du inte vara med mig, umgås med mig eller visa något som helst intresse för mig. nu vill jag faktiskt att du säger till mig vad fan det är du vill. jag skulle kunna vrida mig ut och in för din skull, endast för din jävla skull men du driver mig till vansinne. varför måste du göra allt så svårt. du ger mig all uppmärksamhet jag någonsin önskat varenda gång du är full men i nyktert tillstånd glömmer du bort att jag ens existerar. berätta för mig vad fan jag ska göra, hur jag ska kunna duga nån gång. jag förstår att där är svårt och jag kommer aldrig kräva nåt, men jag får dig inte ut ur mitt huvud. kan man inte få känna att man bara räcker till, bara helt utan att behöva anstränga sig, utan att springa efter dig som en hund. skulle bara kännas bättre om du kunde höra av dig så jag slipper sitta och tjata. 

 

vad är det för fel på mig?