det är nog min pojkvän, skulle kunna sitta och snosa in hans doft hela dagarna. han är som min drog, min sniffdrog. hans kärlek driver mig att fortsätta framåt varje dag i mitt liv på en krokig grusväg. han hjälper mig genom allting, han stöttar mig, skyddar mig och ställer upp för mig. jag skulle inte kunna klara mig utan honom.. har aldrig kunnat gjort, inte ens innan vi blev tillsammans. vi var bra kompisar i flera år innan det blev nåt, han hade känslor för mig och jag hade inte sådana känslor för honom. han blev alltså ledsen när jag skrev med andra och jag blev av någon anledning sur när han skrev till andra. vi blev ovänner som hund och katt men drogs alltid tillbaka till varandra även om vi sagt hejdå för alltid, dra åt helvete och en massa andra hemska saker till varandra. men som sagt va, vi "hittade" alltid tillbaka till varandra, eller rättare sagt, drogs till varandra. vi kom aldrig ifrån varandra och det ledde till ett förhållande som snart pågått i 2 års tid. enligt mig så har vårt förhållande allt ett förhållande ska ha, vi stöttar varandra, tar hand om varandra, beter oss som kompisar, syskon, ett gift par och som nykära. jag är alltså beroende av min pojkvän.