jag bär min mask så bra så jag nästan lurar mig själv snart. ingen verkar misstänka att något är fel eller se smärtan bakom leendet. jag undrar fortfarande om det var rätt eller fel, jag kanske bara inbillade mig att det var så. eller så är det precis som det känns men att jag bara inte vill inse det för att det skulle göra för ont att förlora dig. jag vet inte vart det här leder, jag vet bara att jag måste ta ett beslut som kommer förändra mitt liv och det kommer kanske göra så att jag kan ångra mig hela livet. jag vill inte ta dessa beslut, kan inte bara någon ta beslutet åt mig så vet jag att jag inte har något annat val även fast det skulle göra ont så skulle det vara så himla mycket lättare. men med tanke på allt som utspelade sig på några få timmar så känns det som om du redan är ute ur mitt liv. 

 

med det här inlägget är jag inte ute efter medlidande, jag behöver bara ett ställe att få skriva av mig på.